Spela tillsammans

Vi hade en nygammal deltagare vid spelsessionen häromdagen (jo, vi fortsatte på det inslagna spåret, men mer om det senare). Han och jag är vänner sedan många år tillbaka – vi blev buddies första skoldagen i ettan. Det var dock ungefär sex år sedan han var med oss och spelade senast. Man kan säga att han ”vuxit ifrån” rollspelandet lite grann. Men hur som helst, nu var han i alla fall med och det blev en angenäm session. Inte så mycket slagsmål, utan mest vandrande och utmanade av väder och vind (rollpersonerna fastnade i en snöstorm).

På vägen hem frågade jag honom hur han tyckte det varit. Var det som han mindes – alltså inte så roligt, eller tyckte han det var kul att vara med och spela? Han svarade att han hade svårt att veta var ramarna låg och hur han skulle spela för att inte förstöra stämningen. Vi är ju en sammansvetsad grupp om fyra som spelat tillsammans till och från i säkert 20 år, så det problemet kommer lösa sig av sig självt sinom tid. Om han vill fortsätta vara med och spela, d.v.s. Han hade också svårt att veta vad han skulle göra ”för att klara äventyret”. Det sistnämnda var intressant i den meningen att de senaste gångerna han varit med har vi i regel spelat ett ganska linjärt spel, där spelarna spelar för att klara ett på förhand skrivet äventyr med ett på förhand bestämt slut. Det var så vårt rollspel såg ut förr i tiden. Jag försökte förklara min idé om att mina kampanjer är till för att bestämma förutsättningarna och spelarna får utnyttja dem bäst de vill. Om man som spelare vill, och vilket min gamle kompis också uttryckte, att ens rollperson ska starta upp en lukrativ droghandel i den nordliga handelsstaden kommer inte jag som spelledare sätta käppar i hjulen. Min uppgift kommer då gå ut på att servera honom olika svåra hinder som samtidigt verkar troliga och på så sätt bidrar till att hålla illusionen om att vi befinner oss i en medeltida fantasyvärld uppe.

Jag har som mål att alltid vara spelarna till lags. För jag vet att som spelare har man egna idéer om hur ens karaktär ska bete sig och vad han borde råka ut för. De gånger jag inte varit spelledare finner jag ofta att själva äventyret och det som spelledaren kokat ihop är alltför bindande och inte lämnar speciellt mycket över åt spelarna att bestämma. Äventyren som man som spelare är satt att spela upplever jag nästan alltid som ett hinder i vägen för det som jag egentligen skulle vilja hände.

Efter att ha läst lite grann i Svavelvinter och tagit del av de idéer om hur spelandet ska gå till där har jag alltmer velat att mina spelare ska ta en större roll i skapandet av min kampanj. De får gärna komma med egna ritningar över de hus de byggt eller de vapen och artefakter de finner eller beskrivningar av viktiga personer de möter. Som det ser ut idag sitter de ofta tysta under spelsessionerna, i alla fall under de delar då de förväntar sig att jag ska beskriva vad som händer. Jag vill ha mer interaktion.

Obefintlig fortsättning och nytt löfte

Ambitionen föll platt. Snart ett år har gått, och jag har inte lyckats skriva ett enda inlägg på bloggen. Det måste betraktas som ett kapitalt misslyckande. Kanske var siktet för högt ställt. Hur vänder jag detta till ett lyckosamt projekt? Genom att sänka ambitionsnivån, såklart!

Från att ha varit ett projekt som hade som mål att få mig att börja skriva på allvar väljer jag nu att byta spår, bloggen kommer från och med nu att handla om rollspel. Jag har haft rollspel som intresse sedan jag var tio år. Jag har i omgångar ägnat mycket av mina tankar och tankearbete åt rollspel de senaste 20 åren. För att få kontinuitet i denna blogg går jag nu över till att skiva om rollspel.

Rollspel. Drakar och Demoner. Totalt meningslöst dravel. Eller? Det är väldigt roligt att syssla och pyssla med och på senare tid har mer och mer tid gått till att konsumera rollspel, fantasy, medeltidshistoria och andra fantasiinspirerande aktiviteter. Se denna blogg som en fortsättning på denna trend.

Jag byter också namn på bloggen från det högtravande och obegripliga ”Vardagliga och högtidliga betraktelser” till något betydligt mer passande.