Ja, vad hände?

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen (vilken torde vara den i särklass vanligaste frasen på världens alla bloggar), och eftersom inläggen är få ser jag att jag tidigare lovat att berätta om händelseutvecklingen i min Barlandkampanj. Som ni förstår har det hänt en hel del, vi har faktiskt spelat en hel del under det gångna året. Händelseförloppet kommer förmodligen verka lite som ett lapptäcke, och förmodligen helt obegripligt. Jag kan dock försäkra om att vi som spelat kampanjen har haft kul. Så, knappt ett år senare kommer här svaret på frågan vad som hände hjältarna uppe i den kalla nord:

Korståget gick om intet. Genom kraftig magi, signerad barbarernas shaman, manifesterades en iskall vinter mitt i sommaren, och korsfararna förs ihjäl eller tvingades vända hem. Barbarerna utnyttjade tillfället och anföll staden ett par månader senare.

Genom list, lite förräderi och en portion råstyrka segrade Ianthe och Arneval Hanne, ståthållaren och höglandets enade stammar skingrades. För Bovo och Cormac hade dock segern en bitter eftersmak. Riddar Traal fick nämligen huvudet krossat av en mäktig klankrigare. Trots detta gjorde våra hjältar väl ifrån sig i slaget om Ianthe och belönades därefter rikligt.

Ungefär så här långt har äventyret varit ganska linjärt och ”rälsat”. Det som följer är komplext och kommer inte passa för att skriva ner kortfattat i text här på bloggen. Jag skulle behöva en white board och en uppsättning färgpennor. Jag gör dock ett försök.

Huvudspåret: Bovo och klostret

Nyheter om att kungen avlidit (är det mord eller en naturlig död? Uppgifterna och ryktena är minst sagt motstridiga. Och vem är prinsen?) når norden och Ianthe. I maktvakuumet som uppstår utropar sig Arneval Hanne till Kung i Norden och proklamerar Barland självständigt. Mycket tyder på att han planerat detta länge. Bovo har stridit väl och har kommit att bli en galjonsfigur/maskot för kampen mot höglandets barbarer. Han belönas med ett klosterbygge (upptäckten av platsen för klostret utgjorde ett sidospår/äventyr som inte avhandlas här). Sevelusmunken när dock tvivel om huruvida han är rätt man för abbottämbetet. Till råga på allt befinner sig en högt uppsatt ordensbroder i Ianthe. Denne konspirerar för att själv bli abbott, till Bovos stora förtret. Lösningen som följde: genom lönndom och allmänt fulspel (signerat salige riddar Traals väpnare Cormac) slås denne ordensbroder ut och Bovo blir till slut abbott. Klostret står dock i djup skuld till den nya kungen, som blivit stenrik i samband med de nya guldfyndigheterna.

Som krydda på moset integrerar också kyrkan i Tarantia. Representanter från den religiösa huvudorten befinner sig i Ianthe. Bovo kan inte bestämma sig vilken sida han står på. Om han ställer sig på Kung Arnevals sida, vad säger kyrkan om det? Han slits mellan lojaliteten till överheten (kyrkan i Tarantia) och lojaliteten till sin välgörare (Kung Arneval), för utan honom blir det inget kloster.

Sidospåret: Cormac och bordellen

Cormac har lagt vantarna på en av stadens bordeller och brottas med problem kopplade till skötsel av denna. Skökor som inte sköter sig när han inte är där, kunder som inte behandlar skökorna med den respekt som de förtjänar, prekära situationer som uppstor när skökorna tar hämnd på de kunder som inte behandlar dem som de förtjänar, o.s.v.

Sidospår 2 – Erliksbröderna

Irrläran om Erlik vägrar sluta gäcka hjältarna (undantaget riddar Traal, som nu är död). De tre ”försvunna” erliksdyrkarna har dykt upp i staden och verkar ha lyckats etablera vad som verkar vara ”skenverksamheter”. En av dem är brygger öl – och levererar dessutom till Kung Arneval. En annan är båtsvarvare (åh, vad jobbigt: hjältarna måste ju ganska snart inhandla en egen båt sedan Povolus begett sig hem). Den tredje har öppnat en örtabod en bit utanför staden. Som om saken inte var komplicerad nog så har Cormac gått och hamnat i skuld hos denne örthandlare, eftersom det bara är där det går att få tag på rätt droger.

Inför nästa session:

Kungen har utlyst fest. Fem dagar av gästabud, jakt och avslutande tornering är att vänta. Han har också kunggjort att han varje dag kommer presentera en länsherre till någon av de förläningar som nu fallit under den nya kronan. Det ryktas också om att hans undersköna dotter ska komma att giftas bort. Den närmsta veckan kommer med andra ord vara av stor vikt för det nya rikets framtid…

Annonser

Hommage till Torshem

Detta inlägg handlar om den plott som målats upp för mina spelare under förra sessionen. Det kan verka lite frikopplat och svårt att hänga med. Jag tänker mig dock att bilden kommer klarna när fler poster i ämnet Min kampanj dyker upp här på bloggen.

batalha dos campos catalúnicos  -anônimo séc.19

Hjältarna befinner sig i norr, i ett land som av etcher och penner kallas för Barland. Det är ett vindpinat land som befolkas av tusenåriga barbarstammar med sina egna seder och traditioner – och blodsfejder.

Riddar Traal, hans väpnare Cormac och den temperamentsfulle sevelusmunken Bovo har kommit till den niavandiska handelsstaden Ianthe, belägen i de södra delarna av Barland. Med anledning av det stundande korståget, som ska utgå från staden och har som mål att kuva de ociviliserade barbarerna, har följet i uppdrag från biskopen i Arhem att ta reda på vad ståthållaren i norr, Arneval Haane har i kikaren. Det går envisa rykten om att han funnit en stor guldfyndighet, och det talas om förräderi…

Med sig har de också biskopens förhoppningar om att kunna etablera ett nytt seveluskloster i Barland. Om korståget blir ett lyckat företag vore både Sevelusorden och kyrkan betjänta av ett kloster i regionen.

Detta heliga uppdrag tar framförallt upp Bovos tankar och funderingar. Traal, å andra sidan, går i helt andra planer. Genom att eventuellt kunna öppna upp för en långväga handelsrutt mellan Ianthe och Arhem hoppas den egendubbade riddaren på att göra sig en förmögenhet på slavar från de otaliga, och kuvade barbarstammarna. Till sin hjälp har han också Povolus – en köpman från Messantia och dennes koggar.

Ryktena om guldet är diffusa och spretiga. Biskopen hävdar att den redan öppna gruvan är belägen i sydöstra Barland. Informationen Traal, Bovo och Cormac tillskansat sig i Ianthe säger att det inte finns någon gruva och att fyndigheten har påträffats i norr. Vilken väg kommer de att välja? Oavsett, ska de hinna ta reda på hur det egentligen står till är de tvungna att handla fort. Vintern är på väg och med den betydande svårigheter att bege sig ut i vildmarken.

Plotten är lika enkel som som den är komplicerad:

  • Ett stundande korståg.
  • Ett rykte om guldfyndigheter.
  • Hotade barbarer.
  • Exploatörer.

I själva kampanjen finns ytterligare komponenter och aktörer med egen agenda. Vad vill egentligen inkvisitionen och varför snokar de i byggandet av klostret? Vad har ståthållaren i norr för planer och ska kungen känna sig hotad? Lägg till ett par nyanlända erliksbröder som verkar vilja undgå upptäckt och du har ett mustigt och minst sagt intressant upplägg. Jag ser fram emot ett par, tre, kanske fyra dramatiska spelkvällar.

Prolog till min kampanj

Apropå kulturspel så publicerar jag här prologen till min kampanj i Niavand (den är direkt rippad från Dick Harrisons Jarlens sekel).

Den hyboriska eran är en mörk tid. Det är en svart tid övervintrad av hedendom och smygblotande gummor, av domedagsprofeterande munkar med eld i blick och svavel i mun, av utsugande fogdar med blodtörstiga knektar och druckna horor. Det är en tid av pest, krig, hunger och blodshämnd. Apokalypsens ryttare sveper fram över de väldiga skogarnas land, och hela dödsriket följer i deras spår. Men likväl är det en from tid, en tid då mässan sjungs på nemediska i den kyrkliga ottan, då socknens klocka klämtade de trogna till bön och ländernas herrar drömmer sig bort in under välvda valvbågar mot änglarnas himmelska Kalimport, där Mitra i sanning en gång i tiden var Herre och dit alla Hans får var välkomna. Men även det svartaste mörker är ljust nog för de goda, hjälpande makterna! Ty helgonen vandrar ännu i skog och mark, lika verkliga och sanna som alver, troll, vargar och dödens herremän.

Men det är också en tid i ständig och blodig förändring, förvisso omärklig för många men smärtsamt märkbar för de krigsmän som stupade vid Venarium, Gryms kullar och Utfort. Makten – makten att befalla, att lysa frid, att dräpa och döda – ligger i den mans händer som vet att ta den, som vet att med ätt och fränders hjälp svinga sitt svärd och spjut och kalla sig hövding eller kung.

Ljusen som lyser upp mörkret, allestädes närvarande i hus och hem när solen gått ned. Mörkret, det bokstavliga och påtagliga mörkret, är naturligt. Det är något som hör den hyboriska världen till, något som varken diskuteras eller ifrågasätts. Det är ljuset som är det märkliga och förundransvärda, inte mörkret.

Mörkret härskar inte bara i skog och mark, på ängar och vallar, på in- och utmarkerna kring gårdens byggnader. Även innanför husens väggar och dörrar samt borgarnas murar och portar avtecknar sig världen i en svartnad gråskala. Men Mitra och Hans präster frälser människorna från mörkrets makter. Västerns folk har funnit Herren och för gemene man är sockenkyrkan, jämte gården, livets självklara mittpunkt. Och i kyrkan finns ljuset, det heliga andliga ljus som kastas iväg mot murar och människor medelst vekar och stakar på högaltaret. Med saligt ljus drivs de onda, mörka krafterna på flykt.

 

Min kampanj

På fredag ska vi ha vår första spelsession sedan jag blev pappa. Jag ser verkligen fram emot det. Efter att sedan förra spelmötet ha konsumerat storslagen svensk fantasy (Slaktare små), stadig ström av inspirerande historia (i form av Dick Harrison, men också en resa till Wales och Skottland) och blivit en trogen följare av diverse rollspelsbloggar och prenumerant på rollspelstidningen Fenix är det dags för ett välbehövligt rollspelsäventyr.

Kampanjen för dagen utspelar sig i min egenkonstruerade sagovärld Hyborien och ja, den är starkt inspirerad av Robert E. Howard och hans Conan. Men eftersom det bara är jag i spelgruppen som läser Conan på regelbunden basis vållar detta inga problem. Illusionen är fortsatt intakt.

Min hyboriska kontinent är en verklighetstrogen värld där gränsen mellan ont och gott inte alltid är tydlig. Ambitionen var att skapa en värld som ska passa min spelgrupp av, numer vuxna män. Förr i tiden, när vi var barn, fanns det inget roligare än att trycka in så mycket onaturligt som det bara gick i en kampanj. Gärna drakar, orcher, Guludurska styggelser, jättar, flygande skepp o.s.v. Men allteftersom upptäckte jag att uppfattningen om dessa idémonster begränsades, förvandlades och reducerades till siffror på ett papper. Detta rörde framför allt orcherna, som inte sällan förekom i stora antal. Det blev omöjligt att levandegöra dem i den utsträckning som spänningen krävde. Det slutade med att jag märkte att mina spelare inte bemötte mina humanioder och monster med den vördnad som sig borde. De hade helt enkelt förstått att dessa monster bara var ett hinder på vägen. Ett hinder som behövde elimineras för att få historien att gå framåt.

Detta leder oss in på nästa spår. Historien, plotten, berättelsen eller vad man väljer att kalla den, bärs alltid framåt av människor. Det är de människor som rollpersonerna möter som får historien att röra sig framåt. Det är i mötet med dem som karaktärerna utvecklas och det är där mitt rollspel äger rum. Interaktion kräver att aktörerna förstår och att man kan sätta sig in i motspelarens sinne och tankevärld är avhängigt vad jag tycker är rollspelets kärna – det sociala samspelet. Genom att servera mina spelare med intressanta spelledarpersoner och bifigurer vävs spelvärlden ihop till ett nät av oändliga möjligheter. Genom att kunna greppa spelledarpersonerna och bifigurerna blir de en del av spelet på ett sätt som monster inte kan, just på grund av att de inte finns på riktigt och därmed blir omöjliga att förstå. En här av illaluktande orcher är inte lika skrämmande som ett ryttarkavalleri av legosoldater, helt enkelt.

Men, om ett fantasy-rollspel saknar fantastiska inslag upphör det att vara fantasy. I min sagovärld är fantasin just det, sagor. Tanken är att spelarna inte ska veta om det finns drakar, demoner eller gudar som blandar sig i. Om jag lyckas förmedla en mystik kring detta tror jag att jag kan nå den spänning som fantasy är för mig, utan att för den skull vräka på med sagobestar.

Vi får se hur jag lyckas på fredag.