Speldynamik

Jag läste detta på bloggen Piruett häromdagen:

Mattias Johnsson har skrivit en traditionell rollspelsroman, vilket betyder att den har en story som tagen från ett äventyr och karaktärer som skulle kunna vara rollpersoner. Det får man acceptera som en del av genren, trots att det medför frågor som ”Varför skickas fullständiga nybörjare ut på viktiga uppdrag?” och ”Hur kommer det sig att alla karaktärer är så olika, men ändå orkar resa runt med varandra?”.

I övrigt är boken en enkel men kompetent berättad historia som, likt många rollspelsäventyr, vilar lite för mycket på att huvudpersoner i knipa plötsligt räddas av deus ex machina-bifigurer.

Problemet med fenomenet är inte begränsat till böcker och historier baserade på rollspelsäventyr. Jag ser det som ett problem i många rollspelsäventyr. Att rollpersonerna i många situationer räddas av ”gudomliga” ingripanden för att hålla historien levande tycker jag är ett av de minst attraktiva inslagen i rollspel. Varje gång det händer, känner jag att jag hellre skulle vilja göra något annat. Nej, så illa är det inte. Jag tycker bara det är väldigt tråkigt, för det känns som ett nederlag för alla. Inte minst för den SL som får svårt att dölja sin skam när det är uppenbart att han inte lyckats balansera äventyret på rätt sätt.

Som jag ser det finns det två varianter på deus ex machina-fenomenet. 1): SL måste panikimprovisera för att inte rollpersonerna ska dö/misslyckas. Till exempel, fingera ett tärningsslag eller låta en fiende träffas av en blixt, typ. 2): Äventyret innehåller SLP:s som bär fram historien åt rollpersonerna. Till exempel, en gammal krigares osaliga själ som tar fast form och slåss mot sin nemesis för att försvara rollpersonerna när de ska förstöra den gamla dödsfiendens svärd, typ.

Båda är svåra att hantera. Eller, nåväl. Den första är lätt att hantera, men är förödande för spelkänslan. För mig rasar illusionen samman när det händer. Det blir inte trovärdigt, och spelet gör inte spelarnas karaktärer rättvisa. De blir omyndigförklarade i samma ögonblick, och då kan man lika gärna kasta ut dem genom fönstret och göra nya. Min uppmaning till SL är: kör på istället och låt rollpersonerna dö! Som SL bör du inte vara förälskad i ditt manuskript. Ingen annan är det. Det finns ingen poäng för spelarna att spela klart ett äventyr för SL:s skull. Bryt ihop och kom igen. Gör nya rollpersoner och hitta på ett nytt äventyr!

Den andra är knepigare. Intressanta SLP är viktiga. De skänker extra dimensioner till spelandet och spelarna. Men om jag som spelare känner att SLP:na tar över huvudrollen tappar jag gnistan ganska fort. Jag är av den starka övertygelsen att äventyret ska utgå från rollpersonerna och att det är de som är det viktigaste. För mig är rollspel det som händer när den karaktär som jag spelar reagerar och interagerar med omvärlden som presenteras för den. När jag spelar vill jag att min karaktär ska påverkas och påverka. Om han/hon inte längre kan avgöra vad som ska hända härnäst i ett äventyr, finner jag rollspelandet ganska tråkigt. Här har jag inget rakt svar utan jag antar att det handlar om… Jag vet inte. Kanske det även här handlar om att SL blir för kär i sina egna fantasier. Som SL är det ju lockande att kasta fram sin sensate awesome SLP och låta denne showa loss. Det är en svår balansgång som SL måste göra. Intressanta SLP:s vs. huvudrolls-SLP:s. Förmodligen är det SL:s talang för spelledande som avgör.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s