Prolog till min kampanj

Apropå kulturspel så publicerar jag här prologen till min kampanj i Niavand (den är direkt rippad från Dick Harrisons Jarlens sekel).

Den hyboriska eran är en mörk tid. Det är en svart tid övervintrad av hedendom och smygblotande gummor, av domedagsprofeterande munkar med eld i blick och svavel i mun, av utsugande fogdar med blodtörstiga knektar och druckna horor. Det är en tid av pest, krig, hunger och blodshämnd. Apokalypsens ryttare sveper fram över de väldiga skogarnas land, och hela dödsriket följer i deras spår. Men likväl är det en from tid, en tid då mässan sjungs på nemediska i den kyrkliga ottan, då socknens klocka klämtade de trogna till bön och ländernas herrar drömmer sig bort in under välvda valvbågar mot änglarnas himmelska Kalimport, där Mitra i sanning en gång i tiden var Herre och dit alla Hans får var välkomna. Men även det svartaste mörker är ljust nog för de goda, hjälpande makterna! Ty helgonen vandrar ännu i skog och mark, lika verkliga och sanna som alver, troll, vargar och dödens herremän.

Men det är också en tid i ständig och blodig förändring, förvisso omärklig för många men smärtsamt märkbar för de krigsmän som stupade vid Venarium, Gryms kullar och Utfort. Makten – makten att befalla, att lysa frid, att dräpa och döda – ligger i den mans händer som vet att ta den, som vet att med ätt och fränders hjälp svinga sitt svärd och spjut och kalla sig hövding eller kung.

Ljusen som lyser upp mörkret, allestädes närvarande i hus och hem när solen gått ned. Mörkret, det bokstavliga och påtagliga mörkret, är naturligt. Det är något som hör den hyboriska världen till, något som varken diskuteras eller ifrågasätts. Det är ljuset som är det märkliga och förundransvärda, inte mörkret.

Mörkret härskar inte bara i skog och mark, på ängar och vallar, på in- och utmarkerna kring gårdens byggnader. Även innanför husens väggar och dörrar samt borgarnas murar och portar avtecknar sig världen i en svartnad gråskala. Men Mitra och Hans präster frälser människorna från mörkrets makter. Västerns folk har funnit Herren och för gemene man är sockenkyrkan, jämte gården, livets självklara mittpunkt. Och i kyrkan finns ljuset, det heliga andliga ljus som kastas iväg mot murar och människor medelst vekar och stakar på högaltaret. Med saligt ljus drivs de onda, mörka krafterna på flykt.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s