Min kampanj

På fredag ska vi ha vår första spelsession sedan jag blev pappa. Jag ser verkligen fram emot det. Efter att sedan förra spelmötet ha konsumerat storslagen svensk fantasy (Slaktare små), stadig ström av inspirerande historia (i form av Dick Harrison, men också en resa till Wales och Skottland) och blivit en trogen följare av diverse rollspelsbloggar och prenumerant på rollspelstidningen Fenix är det dags för ett välbehövligt rollspelsäventyr.

Kampanjen för dagen utspelar sig i min egenkonstruerade sagovärld Hyborien och ja, den är starkt inspirerad av Robert E. Howard och hans Conan. Men eftersom det bara är jag i spelgruppen som läser Conan på regelbunden basis vållar detta inga problem. Illusionen är fortsatt intakt.

Min hyboriska kontinent är en verklighetstrogen värld där gränsen mellan ont och gott inte alltid är tydlig. Ambitionen var att skapa en värld som ska passa min spelgrupp av, numer vuxna män. Förr i tiden, när vi var barn, fanns det inget roligare än att trycka in så mycket onaturligt som det bara gick i en kampanj. Gärna drakar, orcher, Guludurska styggelser, jättar, flygande skepp o.s.v. Men allteftersom upptäckte jag att uppfattningen om dessa idémonster begränsades, förvandlades och reducerades till siffror på ett papper. Detta rörde framför allt orcherna, som inte sällan förekom i stora antal. Det blev omöjligt att levandegöra dem i den utsträckning som spänningen krävde. Det slutade med att jag märkte att mina spelare inte bemötte mina humanioder och monster med den vördnad som sig borde. De hade helt enkelt förstått att dessa monster bara var ett hinder på vägen. Ett hinder som behövde elimineras för att få historien att gå framåt.

Detta leder oss in på nästa spår. Historien, plotten, berättelsen eller vad man väljer att kalla den, bärs alltid framåt av människor. Det är de människor som rollpersonerna möter som får historien att röra sig framåt. Det är i mötet med dem som karaktärerna utvecklas och det är där mitt rollspel äger rum. Interaktion kräver att aktörerna förstår och att man kan sätta sig in i motspelarens sinne och tankevärld är avhängigt vad jag tycker är rollspelets kärna – det sociala samspelet. Genom att servera mina spelare med intressanta spelledarpersoner och bifigurer vävs spelvärlden ihop till ett nät av oändliga möjligheter. Genom att kunna greppa spelledarpersonerna och bifigurerna blir de en del av spelet på ett sätt som monster inte kan, just på grund av att de inte finns på riktigt och därmed blir omöjliga att förstå. En här av illaluktande orcher är inte lika skrämmande som ett ryttarkavalleri av legosoldater, helt enkelt.

Men, om ett fantasy-rollspel saknar fantastiska inslag upphör det att vara fantasy. I min sagovärld är fantasin just det, sagor. Tanken är att spelarna inte ska veta om det finns drakar, demoner eller gudar som blandar sig i. Om jag lyckas förmedla en mystik kring detta tror jag att jag kan nå den spänning som fantasy är för mig, utan att för den skull vräka på med sagobestar.

Vi får se hur jag lyckas på fredag.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s